Mitt barn vägrar att gå till skolan

07 nov 2025

Att se sitt barn förlora glädjen i att gå till skolan kan vara en av de mest smärtsamma upplevelserna som förälder. Särskilt när det börjar gå så långt att barnet blir hemma mer och mer och man kanske inte är helt säker på vad orsaken är. Många föräldrar beskriver en växande klump i magen: ”Varför vill mitt barn inte gå?”, ”Vad gör vi för fel?”, ”Hur länge kan det här fortsätta?” ”Vad händer i skolan som jag inte vet om?” eller ”Har vi valt fel skola, borde vi byta”? Frågorna tornar upp sig och svaren kan ibland lysa med sin frånvaro och man för pröva sig fram efter bästa förmåga.

Skolfrånvaro börjar sällan som ett stort problem. Ofta handlar det om enstaka dagar som känns för tunga. En morgon som inte fungerar. Ett barn som klagar över magont, huvudvärk eller visar tydlig oro. Det viktiga att veta är att hög frånvaro nästan alltid är ett tecken på att barnet inte mår bra och kanske kämpar med något, inte att barnet är ”lat” eller ”ovilligt”.

När ett barn stannar hemma uppstår lätt en ond cirkel. Frånvaro föder mer frånvaro. Ju längre barnet är borta från skolan, desto svårare känns det att gå tillbaka. Oro hinner växa, självkänslan påverkas och avståndet till både klasskamrater och skolvardag blir större. Det som från början var jobbigt blir snabbt överväldigande. Man blir rädd för vad alla ska säga och hur de kommer att kommentera om man faktiskt dyker upp den dag på morgonen.

Många barn som riskerar att bli så kallade ”hemmasittare” bär på ångest, rädsla eller känslor av misslyckande. Det kan handla om social oro, press kring prestation, mobbning, neuropsykiatriska svårigheter eller en känsla av att inte passa in. Inte sällan finns en oro för en vårdnadshavares egna mående och ett barn får svårt att släppa den ur sikte. Problematisk skolfrånvaro kan uppstå av väldigt skilda orsaker och för att kunna nå svaren är det viktigt att inte vara anklagande eller raljant likte ”det är väl bara ta på sig skorna och gå…”. Det blir sällan bra såklart.

Samtidigt är det viktigt att veta att det finns en väg tillbaka, även om den ibland är lång och krokig.

Vägen tillbaka till skolan handlar alltså sällan om att ”ta i hårdare” eller att tvinga barnet över sin egen gräns. Istället handlar det om att skapa trygghet, tillit och att ta små realistiska steg tillsammans. För vissa barn börjar vägen tillbaka med att över huvud taget kliva ut genom ytterdörren. För andra kan det vara att vistas i skolans lokaler utanför lektionstid, träffa en trygg vuxen, eller delta under en kort del av dagen. Var följsam och inlyssnande.

En fungerande återgång bygger ofta på:

• att barnet känner sig lyssnat på och taget på allvar
• att skolan samarbetar med familjen
• hitta rätt personal på skolan att kroka arm med
• att kraven anpassas till barnets aktuella förmåga
• att fokus ligger på närvaro, inte prestation

Det är i de små stegen som förändring sker. Inte genom stora krav, utan genom varsamhet, tålamod och struktur. Att söka hjälp i tid kan göra stor skillnad. Samtal med en kurator kan hjälpa både barnet och er som föräldrar att sätta ord på det som är svårt, skapa en gemensam plan och bygga en väg framåt tillsammans med skolan. Elevhälsan på skolan ska vara behjälplig och det kan vara avgörande för er att ni hittar en person på skolan som barnet har (eller kan skapa) en trygg relation till. om den personen kan få en chans att prioritera återgången kan halva jobbet vara gjort.

Du behöver inte vänta tills det känns helt ohållbart. Om skolfrånvaron börjar öka, om oron tar mer plats hemma, eller om morgnarna blivit fyllda av kamp – då är det helt rimligt att sträcka ut handen. Om inte skolan redan kontaktat dig, kontakta dem för stöd.

Det finns en väg tillbaka. Inte alltid rak, inte alltid snabb – men möjlig. Och ni behöver inte gå den vägen ensamma.